Om Schakt och Per Jonsson
”Det handlar om tiden och hur den förskjuts. I fonden står tre plåtar. Dansarna slår på plåtarna i en viss rytm, på första andra, fjärde, åttonde och upp till tvåhundrafemtiosjätte. Hela tiden försöker de lösgöra sig från plåten, gå ut på den väg som leder över golvet fram till varje plåt. Mellan det första och det andra slaget hinner de inte så långt, men sedan blir intervallet mellan slagen längre, och då hinner de ut på vägen.
Plåten kan vara en själv, man slår på sig själv och försöker befria sig från sin natur genom att kasta sig in i det ytliga och materiella livet. Det yttre livet symboliseras av vägen. Men genom urkrafterna, genom födelse och död dras man tillbaka till sig själv. På vägen upplever människan olika känslor. Förnimmelserna visas väldigt fragmentariskt och abstrakt. I mitten av stycket förändras ljuset så det bildas massor av ljusvägar. Bara för några sekunder förnimmer dansarna andra glömda inre vägar. På slutet kommer slagen om 8-4-2-1, små enheter precis som i början av stycket. Vid dessa slag tonas ett ljus upp bakom plåtarna. Plötsligt är det ett rum bakom, och plåtarna blir svarta hål. Dansarna lägger sig ned, och någonting annat kommer. ”
(Per i intervju)
Intervju med Håkan Mayer:
I ”Schakt” hade vi tre olika tider, kan man säga, medan man i de andra verken kunde känna att det låg lager av olika tider, tidsåldrar hela tiden, olika tempon också. Som i riktigt bra film, det finns olika skeenden som ändå sker samtidigt fast helt olika. I ”Schakt” var vi tre dansare, tre tider eller tre personligheter av samma person. Sedan har vi också tiden från början till slutet, det fanns en dynamik i det.
Premiären var en fantastisk upplevelse, också att se Per, vilken lycka för honom. Det var ju ett erkännande, hela cirkus stod upp och skrek. Det var en banbrytande föreställning, vi tre dansare kände det också, vi gick in med allt vi hade i den föreställningen. Det har ändrat riktningen och för min egen del ändrade det allting. Jag tänkte efteråt: vad ska jag göra nu, efter detta. (...)
Jag förstod varför jag höll på med dans, mitt i ett litet solo i ”Schakt” så förstod jag varför jag dansade, det hade jag inte riktigt förstått förut. Det andliga djupet, men det var inget Per pådyvlade en. Han vara bara så bra på att ge visionen, små, små visioner av vad han såg framför sig eller bara det att han nynnade någonting. Jag brukade nynna ”Somewhere over the rainbow”, sa han. Dansen gick alltid i den sången och då gjorde man det ”...somewhere...” åh, här har vi det. Det var inte bara den sången men mycket den. Han gav små, små idéer. I ”Schakt” var det mycket himmel, fast det för många som ser verket är precis tvärtom, mörker.
”Jag drömde att jag såg tre människor gå uppför vägar, som ledde rakt upp i himmelen.” (Per i intervju.)
http://svtplay.se/v/2554769/mittnytt/3_10_22_15
http://allehanda.se/mer/kultur/artiklar/1.3964837-dansdubbel-fran-norrdans
