halsinglandsdansteater

Här är några tankar om koreografierna:

Scream - språket ska vara tydligt, rent, inget som slaskar någonstans,
              kantigt och ta STOR plats. Längre ner, tyngre och skarpare.
              Nästan som stillbilder på många ställen.
              Känslan är revansch!

Breathe - språket ska vara jättestort, FETSTIL OCH UTROPSTECKEN, torso/kroppen
              är en del, benen en del och armarna en del. Alla rörelser utgår från lederna.
              Inget muskelfjant här inte utan rakt av axel, armbåge, höft, knä och fotleder.
              Snabba snabba rörelser med mycket luft. Extrema lägen mest hela tiden.
              Det är en riktig slitdans. Rent och hårt!
              Känslan är "nu har du pressat mig för hårt och jag får ingen luft längre" 

Spök - Språket är rent, lika mycket leder som muskler. Det skiftar med de olika 
           rörelserna. Men kantigt när det ska vara kantigt och mjukt när det ska vara 
           mjukt. Placeringar och mönster är viktigt för att ge ett ordnat uttryck. 
           Ta stor plats i låga rörelser och kom högt upp och var ren i långa rörelser. 
           Känslan är att du är ett läskigt monster/gammalt lik som stiger upp ur graven. 


Sopdansen - LÅGT! Mjukt men mycket kraftfullt. Stor publikkontakt. 
                   Karaktär mycket i början och slut. 
                   Det är en jazz och ska dansas som en sådan, svep över golvet 
                   vid alla förflyttningar, höga kickar och tydliga axlar. 
                   Känslan är att det är roligt att dansa jazz, inget djupare med andra ord.
                   LE! 

Harder - Tungt, stort, lågt och mjukt med en massa kraft i alla rörelser. 
             Tekniken är överordnad, det är den som gör dansen till det som den ska vara. 
             Tänk show i uttrycket, med mycket kraft. Det här är också en jazz. 



                                         / allt för denna gång... stora skutt