halsinglandsdansteater

Hej alla härliga aspiranter!

Gårdagens danspass prövade teknik mer än något annat. För mig har förhållandet till teknik
ändrats under de senaste 30 åren. Från att vara en trulig tonåring och vända tekniken ryggen
mest bara för att jag inte fixade, det till att njuta otroligt av att stå vid stången och koncentrera mig 
på en enda liten detalj i flera timmar så har hela mitt dansliv genomgått en transformation.
Ju äldre jag blir, även om jag kan vara snart mormor år de yngsta dansarna, så blir jag bättre
på att prata med kroppen. Jag kan alltså vara mer nyanserad i mina rörelser nu än vad jag någonsin
kunnat. Det är en färdighet som växert fram, mognar och bara förfinas med stigande ålder och
ödmjuk erfarenhet. Det är väl klart att kroppen genom att bli äldre också blir tröttare. Jag kan inte
behandla min kropp på samma respektlösa sätt som jag kunde när jag var mellan 15 och 25.
Då kom jag undan med det mesta. Nu kostar varje slarv veckor av rehabilitering. Och dessutom
kommer skador som jag inte grundat för nu utan från något jag slarvade med för kanske 15 år sedan.
Det jag vill säga med detta är att ni ska ha stor respekt för era kroppar och era själar redan från
unga år. Det finns möjlighet att ni håller längre och får ut mera av det bästa på det viset.

Jag läste igår i aftonbladet (ja det är en skräptidning jag vet) om att sixe zero är något kvinnor i
olika åldrar strävar efter. För mig ser det ut som att kvinnorna på bilderna i tidningen försöker att
behålla sin förpubertetskropp eller möjligtvis en kropp som ska se ut som om man är 14 år och
jättesmal. Vad kan det finnas för vinst med det? När jag tänkt en liten stund till på det så tror jag att
det kan vara så att de eftersträvar en kropp som signalerar ungdom. En ung kropp anses idag vara
en kropp som är smal, huga ligen .... ingen med självaktning vill ha tanthull. Jamen vad är det för
tokerier?

De här kvinnorna (och många unga tjejer här i Bollnäs med) bantar och svälter sig till minsta
möjliga storlek. För att vad då? Räcka till? Vara nummer ett? Inom vad då? 
En teverekram igår fick mig att ilskna till: "För dig som vill vara på topp, orka prestera på jobbet och
hålla hela partyt, ta en berocca. Men snälla nån..... vad är det vi kvinnor strävar efter? 
* den smartaste i skolan/på jobbet
* den som jobbar hårdast och lägger ner mest tid och ork i skolan/på jobbet
* den som alltid är snyggt klädd och fixad även om det bara är sunkiga danskläder eller så
* den som kan äta godis utan att öka i vikt
* den som går på alla partyn och dessutom kan få allas huvuden att vända sig om när hon passerar
* den som får betyget bästa kompisen, snyggaste tjejen, smartaste bruden osv.....
* den som ser ut som en filmstjärna....eller popidol......helst i kroppen.
* den som har den minsta storleken på kläder men stor storlek på bh'n

Jamen hörrni... hur tokigt är inte detta? 
Vem vill sträva efter det där?   


Jag som dansar och undervisar i dans har ett stort ansvar.
Det fick mig att i tidig ålder bestämma mig för att inte bli en sån där....barbiedocka.
Mitt inre är det som avgör om jag är omtyckt, älskad och känner mig bra.
Jag äter godis, godis är gott. Ja och jag går upp i vikt av det. Så? Godis är gott!
Jag klär mig efter uppdraget, jorå polkagrisrandiga tights funkar utmärkt men ska jag
representera något så klär jag mig efter det och om jag bara är hemma... ja då vet ni... :-)
Jag har nästan helt slutat att gå på fest, jag blev liksom nöjd där någon gång i artonårsåldern.
Det blev inte roligare än så... :-)
Jag gillar människor som törs stå för sig själva, de som vågar se ut som de är tillverkade.
vågar säga nej till att göra om sig med plast och silikon. De som vågar åldras, förändras
och ta nästa steg i livet. Jag gillar de som vågar utmana sig själva, de som inte är rädda att
misslyckas och de som inte är rädda att lyckas.

Jag ville lyckas att dansa, att förmedla något. Jag ville beröra och underhålla. Då var det faktiskt
bara att slipa på instrumentet (kroppen) tills den faktiskt sa något. Som tonåring förstod jag inte riktigt
det där. Vad som gjorde skillnaden mellan en stum kropp och en kropp som faktiskt säger något,
som någon annan vill lyssna på. Men jag vågade prova. Och se vad jag fann! En skatt!

Så efter denna långa reflektion.... vill jag sammanfatta mig följande:
stå för den du är, utmana din människa, tro på din förmåga och var öppen för andra människor
och deras behov..... bli en bra hälsinglandsdansare.... / vi ses ikväll... / kramar cam :-)