halsinglandsdansteater

Stort rum, bra ljud, snabb service. Försenad start eftersom stora arrangemang
har en tendens att svälla. Det är som när tio personer åker på resa med liten buss.
Varje toastopp tar 30 minuter. Ljudet var testat, golvet i ordning. Dansarna på gång.
Publiken dröjde.....

NU, kör vi! Stack jag in huvudet och sa, sen gick jag raka vägen till föreställningssalen.
Inte en blick bakåt för att se ifall ensemblen fanns med. Det utgick jag ifrån. Det tog en
stund innan publiken samlat sig och kunde fokusera på de stod framför. Eller rättare sagt
de kunde de inte. De satt litet snett i förhållande till spelet så jag skuttade upp och dirigerade
om etthundra röriga ungdomar. NU, kunde vi börja.
Dialogen avlöpte väl och den första koreografin med. Vad nu? Musiken liksom stoppade.
En hastig blick på dottern som satt bredvid. Hennes sa: vad gjorde du nu?
Min sa förmodligen: vad händer?
Autopaus på cd-spelaren blev slutsatsen. Få se nu..... cd'n har fem spår... sista låten är ett
eget, var finns de andra stoppen?
Ensemblen jobbade hårt och repliker sköts som kulor ur en k-pist. En sällsynt ilska och målmedvetenhet
bar dansarna framåt. De hade fått en "rinkebypublik", hårdkokt, hårdflirtad, luttrad och splittrad. En benämning 
som följt med föreställning sedan den visades i Rinkeby högstadium någon gång i slutet av 90'. 
Minuterna tickade på och flaggan snurrade envist runt runt medan arga dansare med hårda kängor 
stampade sin givna promenad under den. Vi kände betongen darra där vi satt bakom ljudbordet. Ilskan 
och beslutsamheten hos ensemblen satt etsad i hela byggnaden vid det här laget. De tänkte inte förlora 
slaget. Slagen, våldsscenerna och replikerna hade en ovanlig tydlighet. Föreställningen gick mot sitt slut
och tio över åtta på kvällen gick den sista repliken. Instruktionen från regissören till ensemblen var att 
med ens ta sina kläder därifrån och samlas i logen då det skulle bli liveband direkt efter oss. Under tiden ensemblen 
plockade sina saker, helt utan att ägna publiken en tanke hände det oväntade - publiken ställer sig upp och applåderar. 
En minst sagt lustig syn, en stående publik och en ensemble med ryggen till och rumporna i luften. 
Tillbaka inne i logen uppstår ett samtal som påminner om ett klassråd i kris. Vilket kackel! All ilska måste ventileras
NU. Jag befinner mig i ett kokande myller av engagerade dansare. Underbart. Såg ni den?  Ja och den då,
gud så arg jag blev. Jag trodde jag skulle explodera. Men gu' vad de pratade! Vilken nyttig publik att spela för.
Och det bästa av allt, de satt kvar. De gjorde de faktiskt. Tack kära ensemble för igår.